Magnus Nelson

För några år sedan såg jag One hour photo. För er som inte har sett den handlar den om en man som jobbar i ett framkallningslabb. Där får han en intim inblick i sina kunders liv, eftersom han ser alla deras bilder. Någon gång i filmen uttrycker han sin förundran över att människor aldrig fotograferar sitt liv så som det ser ut i 99% av tiden. Det som fotograferas är födelsedagar, resor, bröllop, fester och liknande. Men det är ju inte det som livet i huvudsak består av. Livet, för de flesta människor, handlar om arbete, tevetittande, matlagning, disk, räkningar, resor till och från jobb och skola med mera… Men sådant fotograferar man aldrig. Precis som om det inte räknas. Ofta delar vi in livet efter olika händelser som man ser fram emot lite extra, men det där emellan räknas på något vis inte. Precis som om vi vill glömma det så fort som möjligt.

Ibland funderar jag på hur jag kommer att se tillbaks på mitt liv när jag blir gammal och sitter på hemmet. Antagligen kommer jag ha en hel del fotoalbum där som jag kan visa för mina barn och barnbarn. ”Där var jag i Kroatien, där är jag full, där är jag i slalombacken, där gifte sig mina kompisar och där sitter jag på flygplatsen.” Men sen då. Var det allt? När jag var liten och var hemma hos mina far- och morföräldrar älskade jag att titta i deras album. Inte för att dom hade varit på en massa spektakulära ställen, utan för att dom hade mycket bilder från sin vardag. Min farmor farfar hade bilder där farfar stod på händer på taket på deras sommarstuga, bilder där han stod vid sin såg bredvid sin verkstad och sågade plankor, bilder från kvarnen där han och farmor jobbade och slet, bilder på min pappa och faster när dom satt och metade vid torpet och bilder från ålderns höst då dom var och plockade hjortron och lingon i skogen, eller när farfar satt på verandan och matade talgoxar hur handen med farmors bullar. Min mormor har mycket bilder från Königsberg och andra delar av Tyskland hon bodde i innan hon kom till Sverige, men också bilder från sin stuga när hon och morfar satt i trädgårdslandet och påtade. Små saker kan tyckas, men det är dom delarna av livet som kanske är mest värda att minnas. Det är ju ändå det som är livet.

Andra bloggar om: foto, one hour photo, tyskland, königsberg och Intressant.