Magnus Nelson

Bönder på ett risfält

Att vara risbonde lär vara ett av de hårdaste jobben i Kina. De tjänar dåligt med pengar samtidigt som jobbet är väldigt slitsamt. De får heller ingen pension, och måste således arbeta tills de dör. Endast de bönder som inte har någon fru, man eller barn får en liten pension av staten. Den enda ”förmånen” de har är att de får skaffa två barn i stället för ett.

En ko och dess ägare

Jag tror i alla fall att det är en ko, och inte en vattenbuffel (som i de flesta fallen såg helt annorlunda ut). Om någon vet bättre får ni gärna rätta mig.

Ris

Vet inte om det finns så mycket mer att säga om bilden. Tycker inte att det är helt olikt svenska grödor man ser på åkrarna sommartid.

Sockertoppsberg och risfält.

Vi spenderade nästan en vecka på landet strax utanför en liten stad som heter Yangshou. Överallt fanns det sockertoppsberg som varvades med risfält. Det var otroligt vacker, och jag har aldrig sett liknande landskap förrut. För många miljoner år sedan var det en havsbotten, därav de speciella bergen.

Det var väldigt skönt att komma ifrån all trafik, de enorma folkmassorna och smogen i Peking och Chengdu. Man hade känslan av att man var i ett helt annat land med folk som jobbade på risfälten i de karaktäristiska rishattarna och vattenbufflar lite här och var. Människorna var väldigt trevliga och i princip varenda en som cyklade förbi oss vinkade och ropade nihao. Många barn kom fram och sa hello, stolta över sina nyvunna engelskakunskaper. Vi bodde på Yangshou Outside Inn, ett toppställe (trots vissa problem med elektriciteten och vattenpumpen som gick sönder).

Här sitter jag och lipar lite. Något ska man fördriva tiden med.

Vi åkte och tittade på jättepandorna i Chengdu Panda Breeding and Research Center. Jag var ganska skeptisk först då jag enbart hört negativa saker om kinesiska djurparker, men som tur var höll pandacentret otroligt hög klass. Det var enormt mycket växtlighet överallt, mestadels bambu, så det kändes som om man gick i en regnskog. Pandorna höll till i väldigt stora inhängnader och såg ut att ha det väldigt bra. Centret syftar till att föda upp pandor som man senare ska kunna släppa ut i det vilda, då antalet jättepandor är färre än 1 500 stycken nu.

Röd panda, Chengdu

På pandacentret hade de även röda pandor. Bortsett från den röda färgen påminner de om tvättbjörnar till utseendet. Det finns i dag bara 5 000 röda pandor kvar i det vilda, något som man försöker ändra på med hjälp av pandacentret.

Marie gav en donation till centret på 100 yuan (ungefär 120 kronor) och fick hålla i en röd panda ett par minuter. Det var en av höjdpunkterna för henne på resan. Man kunde även ge donationer på 500 yuan för att klappa en stor panda och 1 000 yuan för att hålla i en ganska nyfödd jättepandaunge. Själva klappningen sköttes bra av skötarna, som hela tiden hade pandornas bästa i åtanke så att det inte blir stressande för dem. Jag tror knappt att den röda pandan var medveten om att den satt i Maries knä, eftersom den koncentrerade sig fullt ut på äppelbitarna den matades med.

Drakflygare och street surfers, Chengdu

Jag gillar hur mannen med draken verkar gå upp i sitt intresse. Trots att det alltid är disigt och lite mulet i Chengdu har han förberett flygningen med solglasögon och keps. Lägg även märke till handskarna och det lilla etuiet i bältet (självklart kanske etuiet inte alls har med drakflygningen att göra, men jag utgår från att det har det – historien blir bättre då). Ungarna i förgrunden åker på street surfing-brädor. En smal skateboard som man åker på genom att gunga fram och tillbaka. De coolaste ungarna hade blinkande hjul på dem.

Folkets park, Chengdu

Kinserna älskar drakflygning. Överallt där det finns stora öppna ytor ser man ofta någon (eller väldigt många) upptagna med drakflygning. Drakarna har alla möjliga former, och de verkar tävla om vem som kan flyga dem högst. Vissa är till och med uppe i takhöjd med skyskraporna.