Magnus Nelson

Sent igår kom vi tillbaks från Kina. Känner mig inte särskilt jetlagged som tur är.

Det blev en hel del bilder. Ska sålla, sortera och redigera dem nu, så kommer de snart dyka upp här på bloggen. Har en stor ryggsäck som ska packas upp också.

Hur som helst är det skönt att vara hemma, även om jag verkligen gillade Kina.

Är precis hemkommen från Tallinn. Lite bilder kommer senare i veckan.

Ha en god jul tills dess!

Som några av er kanske minns så har jag haft svårt att gilla Lightroom tidigare. Jag vet inte varför jag inte har tyckt om det, jag har bara inte gillat det.

Nu har jag dock suttit ett tag med Lightroom 2, och även om inte skillnaderna är enorma mot föregångaren så börjar jag faktiskt uppskatta det. Jag kan det inte alls lika bra som Photoshop, men jag lär mig mer och mer. Bilderna i mitt Kebnekaisereportage har jag redigerat helt med Lightroom 2, dock gick jag in i Photoshop för att konvertera dem från NEF till jpeg och för att storleksändra dem. Det går säkert att göra det i Lightroom också, men jag har inte lärt mig hur ännu.

Den nya justeringspenseln, eller adjustment brush som den heter i programmet, är riktigt grym. Särskilt i kombination med Auto mask-inställningen. Jag gillar även verktyget för avtonade gråfilter.

Det enda jag inte gillar är att programmet är fruktansvärt segt ibland, och jag vet att jag inte är ensam om det. Har läst massvis med kommentarer på nätet där folk med splitternya Mac Pro’s sliter sitt hår för att Lightroom 2 är så långsamt, och särskilt justeringspenseln med auto mask aktiverat. Det blev lite bättre när jag uppdaterade drivrutinerna till mitt grafikkort, men det är fortfarande långt ifrån bra. Hoppas Adobe släpper ifrån sig några patchar snart. Annars får jag väl gå in och skriva på Dear Adobe, klogomuren man kan vända sig till när man har åsikter om programmet. Det bästa är att Adobe lyssnar på kritiken som framförs där. Hittills är det Acrobat Reader och Adobes prissättning som fått sig flest kängor, och det med rätta.

Andra bloggar om: lightroom 2, adobe, photoshop, acrobat, reader, dear adobe, bildbehandling.

I söndags kom jag tillbaka från Kebnekaise. Jag åkte med flickvännens bror, och trots att vädret var riktigt lynnigt hade vi en riktigt fin tur. Här kommer en liten redogörelse.

Planen var att komma upp från Nikkaloukta till Kebnekaises fjällstation på tisdagen, bestiga berget på onsdag, gå till Tarfala på torsdag och sedan gå tillbaks till Nikkaloukta på fredag för att sedan åka hem på lördag. Riktigt så blev det inte.

Måndag: Avresedag. Efter att ha fixat lite småsaker inne stan och käkat lunch åkte vi tåg till Stockholm där vi bytte till nattåget till Kiruna. Vi bodde i en 3-bäddshytt tillsammans med en tysk man som knappt sa ett ord. Han berättade dock att han hade vandrat ensam i de svenska fjällen varje sommar sedan 1999. Han skulle gå från Abisko till Narvik.

Hytten var extremt trång, särskilt med tanke på att alla tre hade med sig varsin stor ryggsäck. Om någon skulle flytta på sig lite var de andra två tvungna att gå ut i korridoren. Man sov dock väldigt bra, och när vi vaknade var vi i Gällivare, inte långt från Kiruna.

Tisdag: Vi anlände med tåg till Kiruna. Väl på centralstationen fick vi vänta i en halvtimme ungefär på bussen som tog oss till Nikkaloukta, en resa som tog knappt en timme. Väl framme var det bara att ta på sig ryggsäcken och börja knalla längst den 19 km långa leden. Omgivningen bestod till största delen av fjällbjörk och sly, och leden var väldigt upptrampad och lättgången, om än något stenig. Efter ett tag kom vi fram till en sjö där man kunde åka båt ungefär 5 km. Först var vi skeptiska till om det var värt att vänta en timme på att båten skulle gå, men efter att ha käkat en renburgare och druckit en kaffe som såldes i fjällens egna Lap Dånalds, var det dags för avgång så vi hoppade på båten. Det var en fin tur, och båtföraren var skicklig som lyckades ta oss fram trots att det var väldigt grunt bitvis.

Då vi gick av båten hade vi cirka en mils vandring kvar till Kebnekaises fjällstation. Vi började gå direkt, och efter halva vägen tog vi en paus. Jag passade på att byta strumpr och fick känna på de norrländska knotten. För er som inte haft det tveksamma nöjet att stifta bekantskap med dem kan de beskrivas som vanliga knott på steroider. De var stora som bananflugor, och det kändes rätt ordentligt då de bet. Strumpbytet gick snabbt.

De sista fem kilometrarna gick snabbt, och rätt som det var så stod vi vid fjällstationen. Vi hade dock inga planer på att bo på stationen, så vi gick förbi och satte upp tältet på en liten platå, ungefär tio minuters vandring från fjällstationen. Platsen var helt perfekt. Fantastisk utsikt över Ladtjovagge, som är en stor dal, samtidigt som tältet var i princip omöjligt att upptäcka från leden som gick nedanför. Vi var även ganska skyddade mot vind. Vi slog upp tältet direkt och lagade mat, då klockan hade hunnit bli ganska mycket. I samma sekund som vi ätit klart vår Pasta Bolognese började det regna. Vi gick och la oss i tältet och tänkte att det förmodligen skulle bli bättre väder till morgonen, så att vi kunde ta berget som vi planerat.

Onsdag: Det spöregnade då vi vaknade på morgonen, precis som det gjort hela natten. Vi plockade fram mobilen och kollade vädret hos Yr, som visade att det skulle regna hela dagen fram till kvällen. Att bestiga Kebnekaise i spöregn kändes inte aktuellt för någon av oss. Istället käkade vi frukost i tältet och lade oss sedan och läste. Framåt eftermiddagen började vi bli smått rastlösa, så vi drog på oss regnkläder och gav oss ut för att utforska närmiljön. Vi höll oss runt fjällstationen och passade på att ta lite bilder. Vi gick upp för Kaipak, ett litet berg på 772 meters höjd över havet strax bakom fjällstationen. Utsikten var fantastisk, trots det gråa vädret. Därefter återvände vi till tältet för lite middag och mer läsning. Vi insåg även att det bara var att glömma Tarfala om vi ville upp för berget (och det skulle vi ju).

Torsdag: Vi var uppe med tuppen för att göra ett försök att nå toppen. Uppstigning klockan fem, med siktet inställt på att komma iväg klockan sex. Föst klockan 06.40 kom vi iväg. Nåväl. Det småregnade lite då vi följde västra leden genom Ladtjovagge. Då vi kom in i Kitteldalen började dimman bli allt tätare i takt med att regnet ökade i intensitet. Temperaturen uppgick nog inte till mer än +3 grader. Då sikten var dålig hade vi svårt att följa leden, som var markerad med röd färg på vissa stenar. Vi råkade hamna för långt västerut, och letade febrilt efter leden som vi missat totalt. Efter oss hade vi en tysk man som släpade på en enorm ryggsäck. Han var lika vilsen som oss, men verkade hoppas på att vi hade koll på läget. Det hade vi inte.

Vid en stor stenbumling nära Kittelsjön stötte vi på ett sällskap som också hade tänkt bestiga Kebnekaise, men som gett upp och skulle återvända till fjällstationen. Klockan var nu mellan 9 och 10. De frågade skeptiskt om vi skulle fortsätta, och vi svarade jakande. Efter att ha passerat Kittelbäcken hittade vi leden och vi började bege oss upp för den första branten mellan Toulpagorni och Vierramvare (som är ett berg på 1711 m.ö.h som måste bestigas innan man tar sig upp på Kebnekaise via västra leden). Då den brantaste delen av första stigningen var avklarad och det började plana ut lite befann vi oss på 1400 m.ö.h. Vid det här laget hade sikten försämrats rejält och vi hade cirka 30 meters sikt framåt. Temperaturen hade sjunkit till strax under nollan och det snöade. Jag tyckte det började kännas olustigt. Jag röstade på att vi skulle avbyta och återvända till tältet, men den andra parten av expeditionen ville fortsätta. Efter att vi wappat och kollat vädret rådde dock konsensus om att vi skulle avbryta. Det största problemet var att stenarna som markerade leden snöades över och det var omöjligt att se vart vi skulle gå. Vi hade med oss högfjällskarta och kompass, men det kändes inte helt stabilt då leden bara är grovt utmarkerad på den. Den är betydligt mer snirklig i verkligheten. Vi började gå tillbaks. Tysken stod kvar där uppe och tittade bedjande mot oss ett tag. Det verkade som om han blev lite besviken av att vi vände, då han inte längre hade någon att rygg på.

På hemvägen råkade jag halka då vi skulle passera Kittelbäcken, och jag blev dyngsur från midjan och nedåt. Som tur var hade jag med extra strumpor. Jag fick dock fortsätta i blöta byxor. Hade jag kommit ihåg att packa ner långkalsonger hade jag kunnat gå i dem och regnbyxor, men tji fick jag. Är huvudet dumt för kroppen lida, som det heter…

Vi hämtade upp lite hygienartiklar och varsin handuk från tältet och gick till fjällstationen, där vi tog en bastu och dusch. Jag passade även på att torka mina kläder i deras torkrum. Därefter tillbaks till tältet för middag och vila. Vi skulle göra ett nytt försök att nå toppen nästa dag.

Fredag: Uppstigning 04.00. Inget regn och vädret på mobilen visade fint väder för hela dagen. Här skulle bestigas berg! Efter en varsin jägarfrukost jag hade kvar sen lumpen, som var rena energiknarket, satte vi fart längs västra leden igen. Den har gången var det ingen dimma alls annat en lite grann längs toppen på Kebnekaise. Det gjorde att vi direkt såg vart den rödmarkerade leden gick, och vi tog oss snabbt upp mot Vierramvare. Vi gjorde det 40 minuter snabbare än dagen innan. Leden upp till toppen av Vierramvare var ganska brant och jobbig. Då vi äntligen kom upp såg vi hundratals små stenrösen som folk gjort. Det kändes lite märkligt på något sätt.

Efter att ha vandrat över toppen, som är väldigt platt, såg vi ut över Kaffedalen. Det sägs att de flesta som avbryter sin topptur gör det då de ser Kaffedalen, och jag kan förstå dem. Det är en dal som går mellan Vierramvare och Kebnekaise, och man ska ner ungefär 300 höjdmeter. Det må låta lite, men det är väldigt surt då man precis kämpat hårt för att ta sig uppför dem. Det var dock inget att göra något åt, så vi satte av nedåt.

Då vi äntligen kom ner satt vi och pustade ut lite innan vi tog oss ann Kebnekaise. Nu återstod den slutgiltliga klättringen. Vi skulle upp från 1400 meters höjd till 2114 meter. Lättare sagt än gjort. Halvvägs upp var man rätt sliten, men jag fick en energikick då min klättringskollega utbrast att han såg en av toppstugorna. I närheten av Kebnekaises topp finns nämligen två stycken stugor, en gammal och en nyare, där man ska kunna övernatta och söka skydd från oväder. När vi kom dit upptäckte vi till vår besvikelse att den ”nya” stugan var vandaliserad. En ruta var krossad, massvid med panel på insidan av väggarna var nedbruten och förmodligen uppeldad och det fanns i princip ingen isolering kvar. Det nödskåp som ska innehålla nödmat, kök, vatten etc var helt plundrad. Snopet för den som kommer dit och är nödställd. Det där skåpet kan vara skillnaden mellan liv och död om man har otur.

Vi fyllde i gästboken i stugan, som ingen hade eldat upp eller stulit som tur var, och började gå den sista biten mot toppen, muttrandes över vilka idioter det finns. Vi träffade en man som berättade att vi hade ungefär 40 minuters vandring till den absoluta toppen. Vi träffade även två killar som cyklat från Lindesberg till Östersund, och därifrån åkte tåg till Kiruna. Därifrån skulle de cykla till Kebnekaise, ovetandes om att vägen slutar i Nikkaloukta. De sprang dock därifrån och sedan upp längs västra leden. 4 timmar tog det för dem att komma upp. De var iklädda träningsoveraller och mössor från 70-talet, gympaskor och en av dem hade en pytteliten ryggsäck på ryggen med ett trangiakök fastknutet som hängde och dinklade längs ryggen på honom. Den andra hade en påse från Biltema i var hand, med en konservburk i ena och en flaska T-röd i andra. De drog åt sig en del blickar och kommentarer, sa de. De hade inte haft det så roligt om det blivit väderomslag.

Vägen mellan toppstugan och toppen var väldigt lättgången, då det låg mycket snö ovanför toppstugorna. Betydligt lättare att gå på än det steniga månlandskapsunderlaget man gått på sedan man lämnade Kitteldalen. Det blev allt dimmigare då toppen låg innesluten i moln, men rätt var det var så kunde vi se toppen. Vi började mer eller mindre halvspringa för att ta oss dit. Väl framme så började det komma en hel del vandrare från den östra leden. Det var ett företag som hade någon typ av kick-off, och inklusive guider var de omkring 90 personer. Vi hade dock varit snabbare än de flesta av dem, trots att den östra leden är mycket kortare än den västra. Det medförde att det ”bara” var ett tjugotal personer uppe på toppen.

Den absoluta toppen av Kebnekaise består av en liten kulle av snö, och företaget till ära så hade guiderna skottat ut en liten trappa i den. Vi tog oss upp för den på nolltid, och så var vi där, på sveriges högsta topp, 2114 meter över havet. Vi tog några snabba bilder, och lämnade sedan plats åt de andra. Tyvärr var sikten dålig, så det enda man såg var hur brant det var ner från kullen och vi såg även kammen som går mellan nord- och sydtoppen. Vid foten av ”kullen” firade vi med några bloss på en varsin cigarr och några klunkar whiskey från en liten plunta. Vi ville dock inte stå stilla och bli kalla, så vi började nedstigningen efter 5-10 minuter. Hela vandringen från tältet till toppen hade tagit 6 timmar ungefär.

Då vi kom ner till toppstugorna igen hade dimman lättat, och man hade en vidunderlig utsikt. Man såg långt över Norge. En betydligt värre utsikt var den över Kaffedalen. Jag var inte särskilt sugen på att gå över Vierramvare igen, men det fanns inget alternativ. Det var bara att sätta den ena foten framför den andra och låta bli att titta upp, då man bara blev nedslagen av att se hur långt det var kvar. Det gick dock relativt lätt att ta sig ner i Kaffedalen, och sen var det bara en rejäl stigning kvar innan det skulle vara nedför resten av vägen. Då vi tagit oss ned för Vierramvare funderade vi på om vi skulle åka rutschkana nedför en liten glaciär för att spara energi, men vi insåg att vi då skulle få vingla oss fram över ett stort stenröse då vi kom ner. Det skulle gå snabbare att gå ned, vilket vi också gjorde.

Väl nere korsade vi Kittelbäcken igen, denna gång utan att trilla i, och därefter åt vi lunch innan vi gjorde den slutgiltliga vandringen hem till tältet. Sammanlagt tog hela turen 11 timmar, vilket är en ganska bra tid då man brukar räknar med att den ska ta 12-14 timar. Efteråt var man rejält trött i fötterna och benen, men vi hade ändå ork att smyga på en ren så att jag kunde ta några bilder.

Vi käkade middag bestående av mos och köttbullar i gräddsås, och därefter gjorde vi upp en eld där vi skulle röka upp resten av cigarrerna och dricka whiskey. När vi fått upp en fin brasa kom dock regnet och gjorde oss sällskap igen, så det fick bli sovsäcken istället. Det var inte heller så dumt.

Lördag: Vi gick upp klockan 6 och käkade frukost. Därefter rev vi tältet och packade ryggsäckarna. Det var dags att åka hem. Vi gick ner till fjällstationen och satte oss och väntade på helikoptern som tog oss till Nikkaloukta. Hade vi gått hade det tagit ungefär fyra timmar, men helikopterfärden tog fem minuter. Jag erkänner att det var väldigt skönt att slippa gå, och det var värt de 600 kronorna helikopterfärden kostade.

Väl i Nikkaloukta fick vi vänta tre timmar på att bussen skulle gå, och vi slog ihjäl tiden med att torka tältet (det hade regnat hela natten) och fika. Tillbaks i Kiruna tog vi tåget till Boden, där vi fick byta till nattåg till Hallsberg. Från Hallsberg åkte vi buss hela vägen till Karlstad.

Så, nu vet ni hur det gick till. Jag kommer garanterat att återvända till fjällen. Skulle gärna vilja gå  Dag Hammarskölds pilgrimsled och hela Kungsleden. Har även en inneboende önskan om att åka till Narvik för att fotografera, och det ligger ju bara runt knuten där uppe.

Bilderna i inlägget är redigerade i Lightroom.

Andra bloggar om: kebnekaise, fjällen, vandring, natur, foto och Intressant.

Stadsträdgården, Karlstad

Ett enormt blad, fotograferat i Karlstads gamla stadsträdgård. Med lite äcklig fantasi ser det nästan ut som en skuren elefant. Fotograferat med fast 50 mm.

Andra bloggar om: stadsträdgården, karlstad, blad, elefant, nikon.

Tall

Lär mer här.

Andra bloggar om: greenpeace, dove, regnskog, miljö, orangutang, djur, indonesien, regnskog.

Kamera & Bild har publicerat en artikel på webben om hur du kan få fler och bättre fotouppdrag. Jag har själv funderat på att börja leta lite frilansjobb, och går du i samma tankar är nog tipsen i artikeln riktigt bra. Synd att det inte fanns några tips om hur man får sin tid att räcka lite längre. Det blir till att omprioritera min tid verkar det som, men så länge det är roligt gör det ingenting.

Andra bloggar om: frilans, foto, portfolio.

Nu är det i princip spikat. Det blir en tur till Kebnekaise i sommar. Jag har velat åka dit i många år, och nu ser det äntligen ut att bli av. Det är ganska synd att jag har varit rätt många länder, men aldrig i de delarna av vårat eget land. Jag har varit i Storlien två gånger (råkade till och med tackla omkull kungen där en gång), men aldrig längre upp än så. Räkna med massvis med bilder när jag är tillbaka.

Tidigare i veckan tänkte jag att jag skulle ta en heldag med foto idag, men så lyckades jag bli förkyld. Kan inte direkt påstå att kreativiteten har sprudlat under helgen. Borde vara frisk om ett par dagar, så jag får ta revansch då.

Andra bloggar om: kebnekaise, storlien, foto.

De senaste åren har antalet stockbildsbyråer (alltså sajter som säljer bilder väldigt billigt) fullständigt exploderat på nätet. Istockphoto är den största draken, men det finns mängder av andra sajter också. I Sverige har vi till exempel Mostphotos och Sheep.

Oftast är det amatörer och entusiaster som laddar upp sina bilder på sådana sidor och hoppas på att få någon bild såld. Man bör dock inte säga upp sig från jobbet och tro att man kan leva på bildförsäljningen, då ersättningarna för varje såld bild är väldigt liten. Oftast rör det sig om max en hundring. Fördelen med den typen av bildbyråer är att alla som är hyffsat duktiga fotografer kan ansluta sig och med lite tur få någon bild såld. Nackdelen är att det oftast är väldigt många anslutna till de byråerna, vilket gör att ens egna bilder riskerar att försvinna i mängden. Är man lite skickligare kan man ha möjlighet att ansluta sig till byråer med högre kvalitetskrav, och då är man inte lika anonym eftersom den typen av bildbyråer inte accepterar vem som helst och de har mycket färre medlemmar. Man får i regel även mycket högre ersättning för varje såld bild.

Många (särskilt yrkesfotografer) är kritiska mot billiga bildbanker som betalar ut låg ersättning, då de hävdar att det utarmar marknaden för dem. Varför ska köpare lägga ut flera tusen kronor på en bild hos dem, när det finns bildbanker som säljer samma bilder för lite småpengar!? Förespråkarna hävdar att det är bättre att man försöker sälja bilderna, även om man bara får lite kaffepengar för dem, än att de bara ligger och skräpar på hårddisken till ingen nytta.

Självklart kan inte stockbyråer ersätta alla fotografer, då folk fortfarande kommer vilja ha unika bilder som till exempel bröllopsfoton, men däremot svämmar nätet över med produktbilder etc.

Själv har jag lite ambivalenta känslor vad gäller billiga bildbanker. Jag har själv testat att ladda upp lite bilder till Mostphotos, men jag har inte fått några sålda. Samma sak verkar gälla för de allra flesta på den sajten. Som det ser ut nu kommer jag nog ge upp mina försök där och vänta tills jag har fler bilder som är riktigt, riktigt bra. Då är det kanske lönt att kontakta någon ”seriösare” bildbank som exempelvis Maskot.

Vad tycker du om så kallade stockbyråer? Är det en kul möjlighet för entusiaster, eller förstör dem bara marknaden för yrkesfotografer?

Andra bloggar om: mostphotos, sheep, istockphotos, maskot, royalty-free, bildbyrå, foto, fotograf, bilder, bildbank och Intressant.